Bronset kallas i media för en bragd och det får jag skriva under på. Sveriges första deltagande någonsin i ett U17 VM slutade alltså med ett brons!
Sveriges bronshjältar:
Målvakter:
Sixten Mohlin, MalmöTim Erlandsson, Halmstad
Hampus Strömgren, Mjällby
Försvarare:
Jakob Bergman, Göteborg
Linus Fridolf, Trelleborg
Sebastian Ramhorn, Kalmar
Johan Ramhorn, Kalmar
Noah Sonko Sundberg, AIK
Ali Suljic, Chelsea
Linus Wahlqvist, Norrköping
Mittfältare:
Elias Andersson, Helsingborg
Gentrit Citaku, Norrköping
Mirza Halvadzic, Malmö
Anton Jönsson Salétros, AIK
Viktor Nordin, Hammarby
Erdal Rakip, Malmö
Isak Ssewankambo, Chelsea*
Anfallare:
Valmir Berisha, Halmstad
Gustav Engvall, Göteborg
Christer Lipovac, Karlslund
Carlos Strandberg, Häcken
I finalen ikväll stod Nigeria för en imponerande uppvisning när man körde över Mexiko med 3-0. Nigeria visade upp ett fantastiskt spel och det var egentligen en match utan nerv. Över lag så har undertecknad imponerats över kvalitén på lagen i VM, i alla fall de bättre lagen. Det gör ju Sveriges insats desto tyngre och imponerande.
Jag förvånades över Nigerias överlägsenhet, rent tekniskt så klart, men framför allt fysisk. De var starkare, tyngre och snabbare än sina motståndare. Detta är heller inte första gången de är med i toppen i ungdomsturneringar. Men vad händer sedan? I de stora VM- turneringar kan Nigeria inte stoltsera med jättemånga medaljer på senare år. Är det så att Nigeria tappar gentemot sina motståndare eller är det de andra lagen som blir bättre? Kommentatorn tog upp ämnet och belyste det bl.a. genom att poängtera att de nigerianske spelarna helt enkelt var fysiskt helt utvecklade, medan stora delar av deras motståndare inte är färdigutvecklade, för att uttrycka sig i klarspråk. Intressant. Och det låter som en realistiskt förklaring. Dock är det något som bara bättre vetande i ämnet kan bekräfta.
Andra teorier som att de nigerianaska lämnar den inhemska ligan, som är korrupt, farlig och allmänt kass, vilket gör att de sprider ut sig världen över och kommer rent taktiskt, spelmässigt o.s.v. längre och längre ifrån varandra. Det är i mina ögon en mindre trolig förklaring då många landslag världen över har ett liknande scenario där spelare flyttar utomlands. Men visst, det ligger kanske något i det med tanke på hur det ser ut för de stora lagen som Tyskland, Spanien, Italien, Brasilien etc.etc. Där hittar man många av landslagsspelarna i sina respektive inhemska ligor och de som blir proffs hamnar ofta i England, Spanien eller Italien. Franska högstaligan bör även nämnas numera.
Jag hoppas i alla fall att Sveriges spelare fortsätter sin utveckling, både som lag och som individer.
Jag hoppas de utvecklas till något riktigt bra som kan ge oss törstande fotbollsfans något att drömma om!
Go Sweden!!
Lev väl//Carlsson
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar